Denna ansedda äganderätt. Att välja ut valfritt substantiv inom synhåll och säga att ingen annan får röra det. Om andra också vill ha ditt substantiv tvingas du ta till medel för att skydda det. Stängsel. Lagar. Hot om våld. Faktiskt våld. Restriktioner.
Kan man klandra tjuvar för att de försöker ta det de önskar av andra? De beter sig inte värre än de som claimade det önskvärda först och håller andra borta. Båda grupperna är lika giriga.
”Jag tog den här först!”, säger barnen i konflikter om leksaker på dagis. ”Ni måste lära er att dela med er”, säger dagisfröken. Det är lätt för henne att säga, när hen inte har ett eget begär till leksaken.
När det inte finns ett överflöd, vilka kriterier ska styra fördelningen av resurser? Låt oss säga en bördig jordplätt med potatisplantor som exempel. Vem ska ha tillgång till den? Den som behöver potatisen mest? Den som kan nyttja marken bäst? Eller som det är nu, den som först satte ett staket runt den?
Jag säger inte att det är fel att anse att ting är ens egna. Kommer någon som önskar ta min mobil kommer jag till svars försöka behålla den. Det skulle krävas rejäla övertalningar för att jag skulle ens börja reflektera över att ge bort den självmant. Det jag säger är att tjuvarna inte är ett huvudproblem. De är en effekt av någonting mer grundläggande. Kanske någonting vi aldrig kommer bli av med.
Är girighet någonting mänskligheten aldrig kan bli fri från? Jag tror det är för svårt för oss att ens försöka, så som vi är nu. Såvida vi inte lyckas skapa överflöd av allt tänkbart åtråvärt kommer vi strida om resurser.
Hajna Svamlarn 