Om hen

Hen. Jag har funderat på det uttrycket ett bra tag nu. Ungefär lika länge som det varit etablerat som ett svenskt ord. 

Många är fortfarande motståndare till att det ska tillåtas existera som begrepp. Jag förstår inte varför. 

‘Det finns bara två kön’ är i särklass det vanligaste argumentet att bojkotta användningen av hen. 

Jag anser att det argumentet är totalt irrelevant. Hen fyller en mycket större funktion i språket än att blidka de som vill tituleras som könlösa. 

Till exempel vid instruktioner. ‘Arbetare 1 ansvarar för att datorerna inte gör uppror. Vid sådan incident skall hen hämta yxan vid huvudingången.’ Arbetare 1, oavsett kön, ansvarar för att hugga ner revolutionerande elektronik. 

Ett annat scenario:

‘Känner du Kim?’,  ‘Nej, jag har aldrig mött hen.’ Oavsett önskad eller faktisk könstillhörighet är det normalt att heta Kim. Har du aldrig träffat eller tidigare hört talas om Kim, måste du då ta reda på personens kön först innan du kan svara nekande på frågan? 

Det är inga stora saker. Det går säga samma saker utan hen. ‘Vid sådan incident skall han/hon (eller den) hämta yxan.’ samt ‘Jag känner ingen vid namnet Kim.’ Går det att undvika att användas ska det inte få finnas, eller? 

Blir det för många ord att hålla koll på? Blev det liknande bojkottningar när ‘exalterad’ lades till i ordlistan? ‘Mycket glad’ fyller samma funktion tillräckligt bra. Det säger nästan vad man menar. Varför inte följa George Orwells tips, gå över till nyspråk, när man ändå föraktar ordvariatoner så? 

Det är inte ordet folk är rädda för. Misstänker jag. Alltså är det att de är rädda för att andra identifierar sig annorlunda än normen. Homofobi. Transfobi. Bifobi. Är det inte lite löjligt att folk tänker så, fortfarande? Vi behöver inte fokusera på att skapa mer av oss för att överleva längre. Det finns ett bra lager människor. Låt de som vill ha sexuella läggningar som inte skapar barn. 

Om skrivare och djävulen

En kedja är inte starkare än sin svagaste länk.

-Någon smart nisse/nissa

Det är ganska kloka ord som kan appliceras inom många områden.

Till exempel teknologi.

Våran mekaniska/teknologiska utveckling faller när den svagaste apparaturen vi använder inte håller måttet. Vi vet alla vilken manick jag talar om, men låt mig för kompletteringens skulle säga det svart på vitt:

Bläckskrivare.

Jag ville skriva ut en text, på transferpapper, för att stryka den på en T-shirt. ‘Vote for Pedro’, så som Napoleon bar från filmen Napoleon Dynamite (2004). Halloween och allt. Jag köpte rätt sorts papper, spegelvände texten jag ville stryka, lånade Min Gode Kombos skrivare och beordrade skrivaren att skriva ut.

Problemen som uppstod:

1. Ingen kontakt. Eller, halv kontakt. Datorn kände av att en skrivare fanns i USB-porten, men kunde inte kommunicera med den. 15 minuters googlande senare kom jag fram till att skrivaren inte var kompatibel med USB 3.0. Jag såg på sladden att den var avsedd för 2.0, men detta var första tillfället någonsin jag ens tangerat tanken på att det skulle vara kompabilitetsproblem i den riktningen. Omvänt förstår jag, att en 3.0-apparatur inte kan kommunicera korrekt genom en 2.0-port. Det är logiskt. Inte detta.
2. Sen uppstod ett vanligt skrivarproblem. Färgerna var slut. Det fanns lite svart kvar, men resten var tomt. Jag hade kunnat köpa nya patroner, men det hade kostat mer än en ny skrivare i nyare modell. Jag önskade mitt tryck i rött, men det var en acceptabel kompromiss att skriva det i gråskala.
3. Nästa svårighet var det faktiska utskrivandet. Instruktionerna på transferpappret nämnde att bäst kvalitet för T-shirttryck uppstår när man väljer papperskvaliteten vid namn Photo Paper Plus Glossy istället för standard. Med ett sånt namn måste utskriften bli underbar, eller hur? Nope. Obefintlig är ett bättre ord. Skrivaren började inte ens kämpa. Formatet är fel, sa den. Okej. Vilket format som passar gick inte att nämna. Google for the rescue, igen. Väljer man Glossy-kvaliteten måste man också välja storlek 4×6 inches fick jag se. Inte letter, som är standardvalet med denna skrivare. Inte A4. 4×6. Att du ens tänkte tanken att det skulle gå bra med något annat. Tvi dig. Samt att skrivaren inte väljer det enda format som passar till ditt pappersval per automatik är inte tillverkarens problem. Det är någonting du ska ha koll på.
4. Hursom, Glossy kvalitet, 4×6 storlek. Nu borde det gå, inte sant? Vad mer kan vara ett hinder? Datorn var nöjd. Inte skrivaren. Den försökte skriva ut. Den arbetade som skrivare bör. Tugg tugg, skjut ner, tugg tugg igen, spotta ut pappret. Jag kanske var grinig efter tidigare uppstådda problem, men om pappret efter den processen fortfarande är blankt tycker jag ändå jag har rätt att känna mig frustrerad. Arg, till och med.
5. Jag utförde en Nozzle Check på ett vanligt papper, d.v.s. låta skrivaren skriva ut ett testpapper så man kan se om bläcket har klumpat sig av ålder. Det såg fint ut. Var det då papperssorten det var fel på? Skrivaren kanske inte var kompatibel med transferpapper, så jag utförde samma test på det nya dyra pappret. Inga problem där heller.

I ren frustration lät jag skrivaren skriva ut texten med standardpappersinställningar. Då gick det.

Så, vad var problemet? Det förtäljer inte historien. Jag gav upp. Texten blev inte snygg, grynig och ojämn. Hade det varit en bild jag önskade få fram hade kvaliteten varit på tok för kass, men som sagt, det var bara en text. Acceptabel för en last resort Halloween-utstyrsel om inte annat.

Sammanlagt lade jag ner runt 2 h på att få en plug-and-play-skrivare att skriva ut ett papper.

Jag än inte teknologisk analfabet. Jag skulle inte kunna programmera i Linux eller arbeta i Maya med mina nuvarande kunskaper, men att jag inte kan få en skrivare att göra vad jag vill inom en sådan tidsram känns befängt.

Jag kan inte tänka mig något annat än att tillverkarna av skrivare avsiktligt kreerat sina skapelser med dessa och dylika svårigheter. Some men just want to watch the world burn.

Om det finns en Satan jobbar han på Canon.

Om absoluta nollpunkten och grundpelare att leva efter, samt kampen över att finna den andra strumpan

Tes: Det farligaste i universum är 0°K. Temperaturen där allt står stilla.

Tid är ett mått på rörelse, hastighet, förändring, utveckling. När saker inte byter form slutar allting värt att värdera existera. När allting slutar röra sig finns ingenting som ens kan värdesätta. Om allt står stilla finns inget liv.

Så, förändring är ett mått på liv (pseudofilosofi blandat med pseudofysik, allt i bloggtitelns namn). Därför har jag svårt att acceptera traditioner för traditioners skull. Konservatism som politisk åskådning är ganska äcklig i mina ögon. Människor som är nöjda med sina livssyner är för mig svaga och trångsynta. Inte för att jag någonsin skulle säga det till någon. Det finns inget bättre sätt att cementera någons åsikter än att agitera dem över nämnda åsikter.

Jag har sett historia som värdelöst förut. Historia skapas av dem som hade makt nog att anteckna den till eftervärlden. Den går inte att lita på. Av historia skapas traditioner, som per definition hindrar utveckling. Summa summarum: Usch. Nuförtiden ser jag på historia med ett annat öga. Historier har värde, oavsett vem som skrev dem. Jag känner inte Jesus, om han ens fanns. Hans existens spelar ingen roll dock. Historierna om han finns, och det är de jag kan ta ställning mot. Jag tycker det andra sagt att han sa är goda ord. Religionen som skapats efter han har jag andra åsikter om. Men, åter till traditioner.

Jag försöker alltid testa mina teser. I grunden är det en motsats till tradition. Att följa en tradition är att ignorera alternativ. ‘Att göra såhär kanske är bättre?’ ställs mot ‘Nej, vi har alltid gjort såhär och det har fungerat hittills.’

Jag står för utveckling, därav kan jag per definition inte nöja mig med mina övertygelser. Det skulle bryta mot mitt motstånd mot traditioner. Att hålla fast vid en ståndpunkt är en tradition, även om den ståndpunkten är emot tradition.

Så jag har ständigt letat mellangrunder eller motsättningar mot min övertygelse. Kan en tradition vara av godo? Nu känner jag ‘Jo’. Med ett kommatecken och en vidareutveckling efteråt:

‘Jo, om den inte hindrar utveckling.’

Till exempel traditionen att klä ut sig i månadsskiftet mellan oktober/november. Till exempel att män inte rakar sig under november månad. Till exempel att dedikera en dag per år att hylla någon som föddes samma dag x antal år tidigare. Harmlösa saker som sätter färg på tillvaron. Färg behövs.

Det som inte behövs, dock, är traditioner som hindrar mänskligheten att gå vidare. Till exempel att kvinnor inte får vistas utomhus utan en manlig chaperon eller utan heltäckande kläder, eller ens har bestämmanderätt. Till exempel att kungar och diktatorer föds till sina ämbeten utan utrymme för ifrågasättande (*host* Kim Jong-un *host*). Till exempel patent. Till exempel landsgränser. Till exempel kapitalism som enda drivande kraft i samhället. Till exempel 40 h/vecka arbetstider.

Inom en överskådlig tid, för valfri individ, kommer inget av detta förändras. Men om mänskligheten får överleva i 1000 år? 10 000? Så som utvecklingen skett hittills är det inte omöjligt att ovan nämnda dogmas kommer ändras. Jag tror de kommer göra det, och jag tror det kommer vara av godo att de gör det.

En okvalificerad gissning är att många traditionella murar kommer brytas när vi börjar befolka Mars. Elon Musk, oavsett om han lyckas med sitt projekt eller ej, så kommer han få en stor del i historieböckerna. Om 500 år kommer han vara pionjären som först försökte. Större än Columbus. Vi kommer befolka andra planeter. Det kommer bryta traditioner. Det kommer öppna mänsklighetens ögon.

Hursom, jag önskar inte förändra folkets åsikter. Så länge de vågar ifrågasätta sitt egna tyckande. Mina grunder kanske är felaktiga. Diktaturer kanske är det ända sättet att skapa välfärd. Demokrati kanske inte leder oss vidare. Det kanske är dåligt att utvecklas. Jimmie Åkesson kanske skulle göra Sverige bättre. Jag låter ingenting stå i sten. Jag vill att resten av världen ska tänka så.

Allt går, och ska, ifrågasättas. Till och med att allt går, och ska, ifrågasättas ska gå, och ska, ifrågasättas.

– Hajna Svamlarn

Det är min grundsten. En av de två sanningar jag lever efter. Den andra har jag tangerat i tidigare inlägg, men inte skrivit ut. Jag kan lika gärna nämna den nu:

Det ända av värde som finns är möjligheten att kunna värdera.

– Hajna Svamlarn

Med det vill jag säga att utan någonting som kan värdera är resten värdelöst. Vad krävs för att värderingar kan ske? Liv. Medvetande. Tankar. Känslor. Ett universum utan organismer som kan uppleva universum vore poänglöst. Supernovor, ljus, gravitation, entropi, kärlek, ångest, söndagsstek, färgen beige, fysisk smärta, moln, vänskap. Allt utom 0°K är värt att uppleva. Saker har bara värde om de kan försvinna och/eller förändras.

Så länge liv finns, finns ett värde. Det som finns på jorden är det enda liv vi vet existerar. Det kanske finns svavelbaserade utomjordingar i Andromedagalaxen. Det kanske finns gasbaserade livsformer som inte kan förstå begreppet intra-artbaserade strider (svenska är svårt ibland) på Jupiters månar. Men tills vi vet att liv kan existera utanför världar med syre i luften och flytande diväteoxid på marknivå måste vi ta hand om de enda livsformer vi känner. Försvinner livet försvinner meningen med livet.

Fotnot: Detta inlägg började med tanken att jag skulle motivera mitt nyårslöfte om att skänka alla mina strumpor till välgörenhet och köpa ~50 par nya i uniform modell. För att jag är less på att sortera dem efter tvätt. Men, som tidigare skrivet ovan, bloggen heter Hajna Svamlarn av ett skäl.

Om sandlådan och skitungar

Mänskligheten är ung. Jag uppskattar oss vara runt 2-3 år, i mognadsgrad. Vi har precis börjat se att världen kanske är större än oss. Vi har precis börjat kunna kommunicera, upptäcka, tänka. 

Därför kan jag inte vara arg på oss för våra brister. Vi skadar världen och oss själva av samma skäl som ett barn skadar myror eller springer med saxar. Ofullständig emotionell och kognitiv utveckling. 

Jag vill uppfostra oss. Men vem skulle kunna se mig som en fadersfigur? Jag är lika ung som alla andra. Vilket barn skulle lyssna på ett annat barn lika mycket som det skulle lyssna på en vuxen? Hur kan jag få andra att vara villiga att höra mina ord? Varför skulle någon annan acceptera en premiss om att jag vet vad som är bäst för hen, när jag själv är precis lika okunnig? Jag är ett barn som vill säga till andra barn hur de ska leva. 

Mänskligheten är samlad i sandlådan. Vi är sura för att unge A och unge B har finare hinkar och spadar. Vi gillar unge C, men vet inte hur vi ska uttrycka det, så vi drar hen i håret. Unge D sitter och storbölar någon meter ifrån oss, men det är inte vårt problem. Hur skulle vi reagera om unge E skakade på huvudet och berättade hur barnsliga vi var? Utan kraftigare argument än ‘Jo hoo då!’? 

Refererar unge E till en högre makt, till exempel föräldrar, kanske hen kan få sin röst hörd. Individer har testat detta förut. De har kallat sig själva profeter. 

Kortsiktigt har det kanske hjälpt. Människor tar in lärdomarna till en viss del. Men efter profeternas livstid skapas religioner. Med religioner skapas maktpositioner. Som missbrukas. Vi får korståg och George Bushar som invaderar meningsmotståndare som äger saker vi vill äga. Allt i de heliga skrifternas namn. 

Jag känner mig som en unge E. Jag ser resten av sandlådan och anser att andra barn är.. barnsliga. Jag vill skaka på huvudet åt dem, säga vad jag tycker. Men jag vägrar elevera mig själv över andra bara för att jag är sugen på att få min röst hörd. Jag vägrar säga att jag säger våra föräldrars ord. Jag vet inte de orden och tänker inte ljuga om det. Jag vet inte ens om vi har föräldrar som har ord att säga.