Om välvilja och problematiken kring dess implementering 

  1. Välvilja. 
  2. Resurser för att bruka välviljan. 
  3. En riktning för välviljan, eller iallafall en rangordning över vart den kan göra mest nytta. 
  4. Ett sätt att leverera välviljan som kan accepteras av dem den är riktad emot. 

    Jag vet inte vad detta recept bör ha för titel. Jag kan inte ens säga vart jag anser följandet av receptet kommer leda. Men jag kommer spendera resten av mitt liv med att försöka komma fram till de svaren. 

    Sen min ångest försvann slutade jag fokusera på mig själv. Jag kom fram till min plats i universum, men det är ett annat ämne som kommer få ett eller flera egna inlägg. Just nu nöjer jag mig med att säga; världen är för vacker för att ignorera. 

    Jag vill att alla individer/organismer ska må bra. Medvetandets välmående är det enda värdefulla som finns i detta universum. Jag är redo att dedikera mitt liv åt att förbättra det kollektiva medvetandet. Men hur? Hur kan jag bäst spendera min tid och mina resurser för att uppnå optimal glädjespridning? 

    Småskaliga interaktioner med individer är relativt simpla problem. Observera den du är i kontakt med. Vad saknar hen för att känna lycka? 

    • Ska du lyssna på hens utläggningar om sina svårigheter i livet? 
    • Finns det något hen brinner för men sällan får diskutera? 
    • Behöver hen höra hårda ord för att bryta negativa tankespår? 
    • Har du någonting du kan undvara som skulle vara av stort värde för mottagaren? 
    • Kan du få individen att acceptera din välvilja utan att dess stolthet eller skamkänslor skulle stå ivägen? 

    Jag försöker lära mig svaren på dessa punkter. Men i grunden är de sköra. Med ett elakt ord handlar punkterna om manipulation. Vilket är sant. Jag försöker lära mig manipulera folk. För att de ska få bättre liv. 

    Ändamålen helgar medlen. Kanske. Jag har en längre period av mitt liv inte hållt med den klyschan. Fortfarande tycker jag inte om den. Men jag lever efter den nu. Jag känner inte att mitt tillvägagångssätt är fel. Men jag kan inte motivera det än. Jag kan inte nöja mig med den ovan nämnda meningen. 

    Klyschan är för lätt att missbruka, vilket gör den helt värdelös. Vem säger att mitt ändamål skulle vara bättre än någon annans? Om jag tillåter mig själv tänka så, kan jag då ifrågasätta andra personer som agerar efter det tankespåret? Många gör det, bland högprofilerade människor bl. a Erdrogan, Hitler, Urban II (instigerade det första korståget) och Hillary. Ingen av dem anser/ansåg deras mål är/var dåligt. Ska de då få fortsätta precis som de gör/gjort? Nej, om jag ska kunna motivera mina handlingar för mig själv och andra måste jag finna en bättre förklaring. Svaret kanske kommer komma till mig senare. Jag kommer fortsätta lära mig manipulationens konster. Men jag är redo att avkasta mig lärdomarna om jag kommer fram till att det inte är rätt sätt att gå tillväga. Men om jag drar den motsatta slutsatsen, att det är okej att manipulera för att uppnå mina mål så är det en oumbärlig färdighet att bemästra. 

    När jag väl lyckas motivera mitt beteende kommer jag sätta fokus på andra mål än de i min direkta närvaro. Jag vill idka välvilja i större skalor. Hur stora jag kan uppnå beror helt på hur jag väljer spendera mina resurser och hur bra jag blir på att styra mottagarna att använda resurserna på bästa sätt. 

    Jag har ingen aning om hur jag skulle utveckla en metod för att sprida lycka till fler än de jag stöter på i min livstid. Men lyckas jag inte finna ett tillfredsställande svar på om mitt tillvägagångssätt när jag hanterar individer är okej spelar det ändå ingen roll. Jag skulle inte kunna göra någonting av värde om jag framstod som falsk i mina handlingar. Då kan jag lika gärna leva för mig själv. 

    Om juice-reklamer och religioners brister

    ‘Det finns bara en relation som håller livet ut. Den till dig själv. Ta hand om dig. Drick ProViva.’
    Detta är vad som är problemet med oss. Vi vill må bra, vi vill vara lyckliga. Vi vet inte hur, dock, så vi vänder oss till vad som helst som lovar en simpel förklaring hur. Jag har inget emot ProViva, det är gott. Säkert inte onyttigt heller. Men att dricka det räddar inte min relation gentemot mig själv. Det räddar tillverkarnas levebröd enbart. 

    I större skala återfinns samma problem. Till exempel, historierna om Jesus vill beskriva en kärlek riktad mot allt. Jag tycker det är ett bra sätt att tänka. Det är dock inte lätt för ett mänskligt sinne att byta tankespår i en sån grundläggande skala. Så vi behöver konkretare riktlinjer. 

    Typ:

    • Acceptera endast en gud. 
    • Dra till Jerusalem, skrik ‘Deus vult!’ och slakta de som inte tror som du. 
    • Förtryck homosexuella.
    • Angrip vetenskapsmän som visar andra världsbilder än de som återfinns i dina heliga skrifter. Som att jorden är rund. 
    • Bränn kvinnor som besitter läkande kunskaper eller ovanliga beteenden. 

      Budskapet från ProViva-reklamen är klokt. Fram tills det blev en reklam för deras produkt. Budskapet från kristendomen är klokt. Fram tills det blev en religion. Denna problematik är inte unik för juice-reklamer eller kristendom. Den finns överallt. Den har alltid funnits. 

      Vi är inte redo att må bra. Vi låter maktbegär och girighet korrumpera samtliga budskap. 

      Detta är ett ämne jag grubblat över ett tag. Jag har förklarat knappt 5% av mina tankespår med detta inlägg. Räkna med fler inlägg om ämnet i framtiden. 

      Om intelligens och biologisk vs. teknisk programvara 

      Vi är intelligenta varelser. De intelligentaste vi känner iallafall. Men vad innebär det? 

      I sin grundform är det att se mönster, har jag hört. Ta in olika informationer, bedöma vilka, om några, relationer informationerna har och slutligen förutspå utifrån det hur relaterad men okänd information ska se ut. Precis som ett IQ-test är utformat. 

      Datorer är bättre på att räkna ut sambanden än oss. Enormt mycket bättre. Vi kan kalla våra telefoner och skärmar för ‘smarta’, men än har jag inte hört någon kalla något olevande verktyg för ‘intelligent’. Så det måste finnas något mer. 

      Datorer är också bättre än oss på att minnas informationen den processat. Det kan inte vara det. 

      Kvar finns kapaciteten att applicera sambanden på andra områden. ‘Förstå’ hur sambanden kan användas i andra situationer. En dator kan försöka, men ju fler variabler i ekvationen desto tyngre blir det för den. Den vet inte vilken information den kan sålla bort. Vilken information som är relevant i den nya situationen. 

      Som schack. Människor vs. Datorer är en ganska jämn kamp inom schackspel. Jag vet inte vem som leder nu, men att vi ens har en chans mot datorer, med sina överlägsna attribut, betyder ändå något. Skälet är att vi kan välja att sortera bort drag som vi vet inte hjälper oss. Vi kan fokusera på de drag vi vet är potentiellt värdefulla. Datorn måste beräkna samtliga drag för att bedöma huruvida de är av värde. 

      En annan sak: Om du likt jag är en språkpolis ryste du nog till av ordet intelligentaste i början av inlägget. Men du förstår vad jag menar med ordet iallafall, om än det inte går att finna i en ordbok. En dator hade bara dragit en röd linje under ordet och inte kunnat dra likhetstecken mellan det och ‘mest intelligenta’. En dator hade inte förstått, om ingen lagt in just en sån regel i dess programmering. 

      Är skillnaden mellan oss och datorer att vi kan se bortom våran programmering? Kan vi ens det? Om DNA är vår programvara kan vi det. Annars vore identiska tvillingar identiska i alla former.

      .. 

      Jag tror inte jag kommer komma någon vart med detta tankespår längre. Frågan är ställd på fel sätt. 

      Om reglers bakgrund och mänsklighetens natur

      Jag stötte på en intressant mening medan jag läste en plojmanga. Klockan 3 på en tisdagsmorgon. Som man brukar. Beslöt mig för att blogga en analys av den meningen, nu direkt. Som man brukar. Syftet med citatet var att förespråka anarkins värde. Jag väljer att se på det i motsatt riktning. 

      Regler finns inte till för dig. De finns till för de som skapade reglerna. 

      – Denpa Kyoshi av Azuma Takeshi

      Reglerna, normerna och kutymen vi lever under i dagsläget är ingenting som vi själva bestämt. Inte ens de som bestämmer nu har bestämt dem. Många, den stora majoriteten t. o. m., av aktuella regler sattes långt innan den nuvarande äldsta personen vid liv var född. Typ:

      • Försök låta bli att slakta varann. Vi är inte särskilt bra på den punkten. Individer får absolut inte ta andras liv, men stater och regeringar fattar beslut om det från fall till fall. 
      • Håll helst tassarna borta från andras grejer. Inbrott och stölder rynkar de flesta näsan åt. Regler för vilka resurser som de som redan har resurser får snatta är luddigare. 
      • Rang finns, respektera den. De med rang brukar göra allt de kan för att behålla den, så bryter någon mot denna regel måste hen oftast vara redo för rejäla mothugg.
      • Ljug inte. Vanliga människor som bryter mot detta slutar vi lita på. Människor med makt ges chanserna att bli presidenter och ministrar. 

      Avkomman/efterträdarna till de som satte dessa grundregler känner inga starka behov av att anpassa systemet, reglerna gäller inte dem i samma utsträckning. Inte för att jag anklagar dem för någonting. Vilken rimlig mänska skulle frivilligt binda fast sig själv för att ens föräldrar bundit andra? 

      En vit man i 1800-talets USA kunde sympatisera med slavarna hans föräldrar köpt. Men att klandra den mannen för att han själv inte väljer bli slav när hans föräldrar överlämnar ägorna är inte lätt att motivera. Orimligt till och med. 

      Så att be de med makt undersätta sig reglerna som finns för vanligt fotfolk går starkt mot deras natur. Det hade gått emot våran natur om det var vi som satt i den sitsen. Vi är alla operfekta varelser. 

      Ingen ska i någon form kunna stå ovan reglerna våra föräldrar satt åt oss. Finns det undantag för någon tappar reglerna helt värde. Om jag ska straffas för att mygla med skatt ska precis vem som helst annars också göra det. Oavsett om personen har resurser. Tre alternativ för hur världen kan utvecklas från vår position:

      1. Vi fortsätter som vi gör i dagsläget. Vissa regler gäller vissa. De som drar de korta stråen kommer ha permanent sura miner då de inte kan låta bli att jämföra.
      2. Anarki. Ingen följer några regler alls. Lidande, död och allmän sorg skulle vara vanligt. Men livet vore iallafall rättvisare.
      3. Herrarna med höga hattar underkastar sig samma regler som de kräver att andra ska följa. Regler har värde och en rättvisa fler kan skriva under på kommer uppstå. 

      Jag säger ‘fler’ och inte ‘alla’. Jag tror det är omöjligt att uppnå en äkta rättvisa alla kommer känna sig nöjda med. Vilket i sig är bra. Blir vi nöjda stagnerar vi. Vilket inte är bra. Det luktar dock som ett nytt område jag får hobbyfilosofera om i framtiden. 

      Avslutningsvis: Hur kan man få de med makt att underkasta sig samma regler som de utan? Jag har inget svar på det. Inte ens ett förslag. 

      Om konsten att inte framstå som en besserwisser

      Om man har ett budskap man vill förmedla, hur är bästa sätt att gå tillväga?

      Låt oss ta klimatpåverkan som exempel. Jag är av uppfattningen att växthusgaserna potentiellt kan göra Jorden lika svårbebodd som Venus. Venus har fullt med dylika gaser som värmer planeten. Det är för varmt på Venus för att vatten ska kunna existera. Därav kan inga (av mänskligheten kända) mikrober leva där för att ta itu med gaserna som hindrar värme att lämna planeten. Därför kan inte vatten bildas. Moment-22, typ. 

      Mänskligheten har mött stora svårigheter förut. Pest. Krig. Kärnvapen. Jordbävningar och tsunamis. Vulkanutbrott. Bly i luften. Asbest. Varierande grader av problem varav vissa potentiellt skulle kunna utrota vårt släkte. 

      Detta problem vi möter nu är dock större än bara våran överlevnad. Allt liv vi vet om riskerar dö ut. Det kommer inte finnas nog ettriga bakterier för att överleva på Jorden. DNA kommer försvinna som begrepp. 

      Växthusgaserna snöbollsökar i mängd, snabbare än vad vi kunnat mäta skett tidigare. Det kanske inte är vårt fel, något vissa har till ursäkt. Jag säger det inte är relevant huruvida vi orsakar problemet elle ej, vi vet att det händer, vi vet vart det kommer leda och vi vet vad vi kan göra för att bromsa, till och med vända, trenden. Är det inte vår skyldighet som ända ras med kapacitet att motverka detta faktiskt ser till at motverka detta? 

      Och som ett brev från DHL (inte posten)  upptäcker jag hur pretentiös jag låter. Jag känner starkt att vi måste se längre än våra korta näsor, men att säga åt folk att bättra sig är ett utmärkt sätt att se till att bli ignorerad på. 

      Dessutom, vem fan är jag som tror sig ha rätt att berätta för folk vad de gör fel? Jag är ingen vetenskapsman. Jag är ingen guru. Jag är inte ens en finansmagnat som kan locka folk med pengar. Om jag försöker övertala någon om att klimat är ett problem kan de fråga mig varför de ska lyssna till mina ord och inte, t. ex Ted Nugent, så har jag inget bra svar. 

      Om norska eloger till skor och varför de är värdefulla

      Bare Egil Band – Sko.

      Jag älskar den låten. Den är på norska, så jag var tvungen kolla upp lyriken för att uppfatta det den förmedlar. Nu tror jag jag har koll, och ska på ett, enligt seden, mycket bristfälligt manér försöka förklara varför.

      Den handlar om skor. Inget annat. Ett utdrag:

      ”Sko kan man bruke til mye
      Helt fra de er nye
      Man kan løpe, gå og snike
      Ingen sko er like”

      Det finns inga dolda budskap. Det är inte en metafor för Kinas klimatpolitik eller vardagsrasismens framfart. Det är en låt om tacksamhet gentemot något så självklart för oss som fotbeklädnader. Kan man älska skor så mycket att man gör en låt om dem, finns det då en gräns för vad mer man kan älska?

      Fast, det är klart, det finns en stor risk att artisten gjorde låten som ett skämt. Högst troligt.

      Om känslor och dess svaga kopplingar till språket

      Kärlek? Tacksamhet? Glädje? Jag vet inte ett bra samlingsord för detta, men det är någonting jag varit utan under en lång period. Fram tills nyligen. 

      Jag förstår valen jag gjort, livet jag levt. Utan detta svårnämnda är livet ändå en blek kopia knappt intressant nog för att stiga upp ur sängen för. 

      Men med detta ser jag fram emot livet. Oavsett vart livet tar vägen är jag glad att jag lever. 

      Lycklighet?  Tillfreds? Livsglädje?  Inget ord jag vet gör detta fenomen rättvisa.