Jag har många olika tankar jag utvecklar i många olika riktningar. Jag har ofta fel. Blundar för någonting uppenbart, översimplifierar eller rakt av börjar med fel premisser.
Men en punkt återvänder alltid. Jävligt många av problemen som finns finns för att människor är för fokuserade på sig själva. De blundar för vad som sker runt omkring dem. De gör val baserat på egen vinning. De vill ha mer. De är inte utilitaristiska av naturen. Jag tror inte det går att ändra på. Vi har den värld vi förtjänar. Jag vill ändra på den, men jag vet inte hur. Jag kan inte ens behålla vänner, vad kan jag göra för att övertala folk att sluta fokusera på det de anser är viktigt?
Igår föraktade jag mig själv för att vänner svek mig. Söp. Vaknade fylld av ångest. Märkligt att jag inte grät.
Jag behöver en likasinnad i mitt liv. Jag klarar inte av att vara stark själv. Men det skulle kräva att jag släpper in den människan. Jag vet inte om jag kan klara av det. Jag vet inte om jag inte kommer börja hata den människan när den sett för mycket av mig. Det har hänt förut.
Jag är livrädd för att utelämna mig själv. Att lita på att andra inte använder informationen om mig för att skada mig. Eller att de inte gillar det de hör, väljer att lämna mig. Frysa ut mig. Förakta mig.
Det kanske är ett kontrollbegär? Jag ogillar när folk sprider vidare information om mig, oavsett motivation till den handlingen. Berättar jag någonting för person A får jag en impuls av ilska när person B nämner den informationen. Det spelar ingen roll om informationen är personlig, jag har svårt att andra pratar om mig när jag inte vet vad de säger. Till och med om jag vet vad de säger.
Jag hatar när folk behöver förlita sig på mig. jag hatar när jag behöver förlita mig på någon annan. Men jag hatar känslan av ensamhet.
Det finns många opublicerade inlägg här. En del är halvtänka tankar. De flesta är som det här inlägget, fokuserat på mig istället för världen.
Jag mår inte bra när jag fokuserar på mig. Depression, ångest, stress, likgiltighet. Alltid någon av de känslorna.
Jag kan ha kärlek mot världen, men inte mot mig själv. Jag kan inte acceptera att ta emot den heller. Inte konstigt att jag är så jävla turbulent i hjärnan. Jag är fylld av motsägelser.
Innan jag gör någonting annat måste jag lista ut min egen dissonans. Lära mig att ta kärlek. Annars är det inte äkta att ge den.
Ett inlägg helt utan röd tråd. Men detta visar tydligt mina nuvarande tankemönster. Eller snarare avsaknaden av mönster. Kaos. Ostyrt kaos. Jag tror jag behöver skriva fler introspektiva inlägg. Jag måste nysta ut det här innan jag kan göra någonting annat.
Hajna Svamlarn 