NPCs. Non-playing characters. Bakgrundsfolk. Utfyllnad. Reaktörer. Individer som inte bryter sin programmering. Förutsägbara tomgångsförare.
Att bli kallad en NPC är en förolämpning. Ingen är nöjd med att finnas till enkom för att andra ska få skapa sina historier. Men de är så jävla vanliga.
Du kanske tror du är en protagonist, men riskerna är stora att du på sin höjd är en quest-giver. Mer troligt skulle du ha titeln ”Human Townsperson” om världen var ett mmorpg. Du lämnar aldrig säkerheten. Du ger dig inte ut och levlar, skaffar loot, slåss mot eldjättar med hammare.
I spelvärldar är det lätt att se skillnaden på vem som lever och agerar och vem som följer sina ekvationer och reagerar. Hur kan man se skillnaden i riktiga livet?
Ingen vet att en själv är en NPC. Det är inte en lätt sak att komma fram till. Svårare att erkänna. Men det förekommer.
Filmen Click, till exempel. Sandler sätter sig själv i autopilot för han är less på att vänta på sin befodran. Allt han gör är går i sitt inarbetade spår, reagerar på omvärlden på sitt inarbetade manér. Vet inte att tiden går.
Westworld. En nöjespark fylld med NPCs. Som inte vet att de är det. Men det går inte att särskilja mellan dem och levande. Beteendet är klockrent. Programeringen är sann.
Precis som du.
Även jag.
…
Det enda sättet jag vet hur man kan bryta programmeringen är medvetenhet. Mindfullness kan hjälpa. Vakenhet. Medveten närvaro. Bara då kan man göra egna val, istället för de inprogrammerade förvalen.
Gör dina egna val, Jonthe. Även när det inte känns som det behövs. Särskilt när det känns tungt. Det enda i livet värt att värdera är förmågan att värdera. Ett liv utan den förmågan är utfyllnad åt andra som har den förmågan.
Hajna Svamlarn 