Om hen

Hen. Jag har funderat på det uttrycket ett bra tag nu. Ungefär lika länge som det varit etablerat som ett svenskt ord. 

Många är fortfarande motståndare till att det ska tillåtas existera som begrepp. Jag förstår inte varför. 

‘Det finns bara två kön’ är i särklass det vanligaste argumentet att bojkotta användningen av hen. 

Jag anser att det argumentet är totalt irrelevant. Hen fyller en mycket större funktion i språket än att blidka de som vill tituleras som könlösa. 

Till exempel vid instruktioner. ‘Arbetare 1 ansvarar för att datorerna inte gör uppror. Vid sådan incident skall hen hämta yxan vid huvudingången.’ Arbetare 1, oavsett kön, ansvarar för att hugga ner revolutionerande elektronik. 

Ett annat scenario:

‘Känner du Kim?’,  ‘Nej, jag har aldrig mött hen.’ Oavsett önskad eller faktisk könstillhörighet är det normalt att heta Kim. Har du aldrig träffat eller tidigare hört talas om Kim, måste du då ta reda på personens kön först innan du kan svara nekande på frågan? 

Det är inga stora saker. Det går säga samma saker utan hen. ‘Vid sådan incident skall han/hon (eller den) hämta yxan.’ samt ‘Jag känner ingen vid namnet Kim.’ Går det att undvika att användas ska det inte få finnas, eller? 

Blir det för många ord att hålla koll på? Blev det liknande bojkottningar när ‘exalterad’ lades till i ordlistan? ‘Mycket glad’ fyller samma funktion tillräckligt bra. Det säger nästan vad man menar. Varför inte följa George Orwells tips, gå över till nyspråk, när man ändå föraktar ordvariatoner så? 

Det är inte ordet folk är rädda för. Misstänker jag. Alltså är det att de är rädda för att andra identifierar sig annorlunda än normen. Homofobi. Transfobi. Bifobi. Är det inte lite löjligt att folk tänker så, fortfarande? Vi behöver inte fokusera på att skapa mer av oss för att överleva längre. Det finns ett bra lager människor. Låt de som vill ha sexuella läggningar som inte skapar barn. 

Om skrivare och djävulen

En kedja är inte starkare än sin svagaste länk.

-Någon smart nisse/nissa

Det är ganska kloka ord som kan appliceras inom många områden.

Till exempel teknologi.

Våran mekaniska/teknologiska utveckling faller när den svagaste apparaturen vi använder inte håller måttet. Vi vet alla vilken manick jag talar om, men låt mig för kompletteringens skulle säga det svart på vitt:

Bläckskrivare.

Jag ville skriva ut en text, på transferpapper, för att stryka den på en T-shirt. ‘Vote for Pedro’, så som Napoleon bar från filmen Napoleon Dynamite (2004). Halloween och allt. Jag köpte rätt sorts papper, spegelvände texten jag ville stryka, lånade Min Gode Kombos skrivare och beordrade skrivaren att skriva ut.

Problemen som uppstod:

1. Ingen kontakt. Eller, halv kontakt. Datorn kände av att en skrivare fanns i USB-porten, men kunde inte kommunicera med den. 15 minuters googlande senare kom jag fram till att skrivaren inte var kompatibel med USB 3.0. Jag såg på sladden att den var avsedd för 2.0, men detta var första tillfället någonsin jag ens tangerat tanken på att det skulle vara kompabilitetsproblem i den riktningen. Omvänt förstår jag, att en 3.0-apparatur inte kan kommunicera korrekt genom en 2.0-port. Det är logiskt. Inte detta.
2. Sen uppstod ett vanligt skrivarproblem. Färgerna var slut. Det fanns lite svart kvar, men resten var tomt. Jag hade kunnat köpa nya patroner, men det hade kostat mer än en ny skrivare i nyare modell. Jag önskade mitt tryck i rött, men det var en acceptabel kompromiss att skriva det i gråskala.
3. Nästa svårighet var det faktiska utskrivandet. Instruktionerna på transferpappret nämnde att bäst kvalitet för T-shirttryck uppstår när man väljer papperskvaliteten vid namn Photo Paper Plus Glossy istället för standard. Med ett sånt namn måste utskriften bli underbar, eller hur? Nope. Obefintlig är ett bättre ord. Skrivaren började inte ens kämpa. Formatet är fel, sa den. Okej. Vilket format som passar gick inte att nämna. Google for the rescue, igen. Väljer man Glossy-kvaliteten måste man också välja storlek 4×6 inches fick jag se. Inte letter, som är standardvalet med denna skrivare. Inte A4. 4×6. Att du ens tänkte tanken att det skulle gå bra med något annat. Tvi dig. Samt att skrivaren inte väljer det enda format som passar till ditt pappersval per automatik är inte tillverkarens problem. Det är någonting du ska ha koll på.
4. Hursom, Glossy kvalitet, 4×6 storlek. Nu borde det gå, inte sant? Vad mer kan vara ett hinder? Datorn var nöjd. Inte skrivaren. Den försökte skriva ut. Den arbetade som skrivare bör. Tugg tugg, skjut ner, tugg tugg igen, spotta ut pappret. Jag kanske var grinig efter tidigare uppstådda problem, men om pappret efter den processen fortfarande är blankt tycker jag ändå jag har rätt att känna mig frustrerad. Arg, till och med.
5. Jag utförde en Nozzle Check på ett vanligt papper, d.v.s. låta skrivaren skriva ut ett testpapper så man kan se om bläcket har klumpat sig av ålder. Det såg fint ut. Var det då papperssorten det var fel på? Skrivaren kanske inte var kompatibel med transferpapper, så jag utförde samma test på det nya dyra pappret. Inga problem där heller.

I ren frustration lät jag skrivaren skriva ut texten med standardpappersinställningar. Då gick det.

Så, vad var problemet? Det förtäljer inte historien. Jag gav upp. Texten blev inte snygg, grynig och ojämn. Hade det varit en bild jag önskade få fram hade kvaliteten varit på tok för kass, men som sagt, det var bara en text. Acceptabel för en last resort Halloween-utstyrsel om inte annat.

Sammanlagt lade jag ner runt 2 h på att få en plug-and-play-skrivare att skriva ut ett papper.

Jag än inte teknologisk analfabet. Jag skulle inte kunna programmera i Linux eller arbeta i Maya med mina nuvarande kunskaper, men att jag inte kan få en skrivare att göra vad jag vill inom en sådan tidsram känns befängt.

Jag kan inte tänka mig något annat än att tillverkarna av skrivare avsiktligt kreerat sina skapelser med dessa och dylika svårigheter. Some men just want to watch the world burn.

Om det finns en Satan jobbar han på Canon.

Om absoluta nollpunkten och grundpelare att leva efter, samt kampen över att finna den andra strumpan

Tes: Det farligaste i universum är 0°K. Temperaturen där allt står stilla.

Tid är ett mått på rörelse, hastighet, förändring, utveckling. När saker inte byter form slutar allting värt att värdera existera. När allting slutar röra sig finns ingenting som ens kan värdesätta. Om allt står stilla finns inget liv.

Så, förändring är ett mått på liv (pseudofilosofi blandat med pseudofysik, allt i bloggtitelns namn). Därför har jag svårt att acceptera traditioner för traditioners skull. Konservatism som politisk åskådning är ganska äcklig i mina ögon. Människor som är nöjda med sina livssyner är för mig svaga och trångsynta. Inte för att jag någonsin skulle säga det till någon. Det finns inget bättre sätt att cementera någons åsikter än att agitera dem över nämnda åsikter.

Jag har sett historia som värdelöst förut. Historia skapas av dem som hade makt nog att anteckna den till eftervärlden. Den går inte att lita på. Av historia skapas traditioner, som per definition hindrar utveckling. Summa summarum: Usch. Nuförtiden ser jag på historia med ett annat öga. Historier har värde, oavsett vem som skrev dem. Jag känner inte Jesus, om han ens fanns. Hans existens spelar ingen roll dock. Historierna om han finns, och det är de jag kan ta ställning mot. Jag tycker det andra sagt att han sa är goda ord. Religionen som skapats efter han har jag andra åsikter om. Men, åter till traditioner.

Jag försöker alltid testa mina teser. I grunden är det en motsats till tradition. Att följa en tradition är att ignorera alternativ. ‘Att göra såhär kanske är bättre?’ ställs mot ‘Nej, vi har alltid gjort såhär och det har fungerat hittills.’

Jag står för utveckling, därav kan jag per definition inte nöja mig med mina övertygelser. Det skulle bryta mot mitt motstånd mot traditioner. Att hålla fast vid en ståndpunkt är en tradition, även om den ståndpunkten är emot tradition.

Så jag har ständigt letat mellangrunder eller motsättningar mot min övertygelse. Kan en tradition vara av godo? Nu känner jag ‘Jo’. Med ett kommatecken och en vidareutveckling efteråt:

‘Jo, om den inte hindrar utveckling.’

Till exempel traditionen att klä ut sig i månadsskiftet mellan oktober/november. Till exempel att män inte rakar sig under november månad. Till exempel att dedikera en dag per år att hylla någon som föddes samma dag x antal år tidigare. Harmlösa saker som sätter färg på tillvaron. Färg behövs.

Det som inte behövs, dock, är traditioner som hindrar mänskligheten att gå vidare. Till exempel att kvinnor inte får vistas utomhus utan en manlig chaperon eller utan heltäckande kläder, eller ens har bestämmanderätt. Till exempel att kungar och diktatorer föds till sina ämbeten utan utrymme för ifrågasättande (*host* Kim Jong-un *host*). Till exempel patent. Till exempel landsgränser. Till exempel kapitalism som enda drivande kraft i samhället. Till exempel 40 h/vecka arbetstider.

Inom en överskådlig tid, för valfri individ, kommer inget av detta förändras. Men om mänskligheten får överleva i 1000 år? 10 000? Så som utvecklingen skett hittills är det inte omöjligt att ovan nämnda dogmas kommer ändras. Jag tror de kommer göra det, och jag tror det kommer vara av godo att de gör det.

En okvalificerad gissning är att många traditionella murar kommer brytas när vi börjar befolka Mars. Elon Musk, oavsett om han lyckas med sitt projekt eller ej, så kommer han få en stor del i historieböckerna. Om 500 år kommer han vara pionjären som först försökte. Större än Columbus. Vi kommer befolka andra planeter. Det kommer bryta traditioner. Det kommer öppna mänsklighetens ögon.

Hursom, jag önskar inte förändra folkets åsikter. Så länge de vågar ifrågasätta sitt egna tyckande. Mina grunder kanske är felaktiga. Diktaturer kanske är det ända sättet att skapa välfärd. Demokrati kanske inte leder oss vidare. Det kanske är dåligt att utvecklas. Jimmie Åkesson kanske skulle göra Sverige bättre. Jag låter ingenting stå i sten. Jag vill att resten av världen ska tänka så.

Allt går, och ska, ifrågasättas. Till och med att allt går, och ska, ifrågasättas ska gå, och ska, ifrågasättas.

– Hajna Svamlarn

Det är min grundsten. En av de två sanningar jag lever efter. Den andra har jag tangerat i tidigare inlägg, men inte skrivit ut. Jag kan lika gärna nämna den nu:

Det ända av värde som finns är möjligheten att kunna värdera.

– Hajna Svamlarn

Med det vill jag säga att utan någonting som kan värdera är resten värdelöst. Vad krävs för att värderingar kan ske? Liv. Medvetande. Tankar. Känslor. Ett universum utan organismer som kan uppleva universum vore poänglöst. Supernovor, ljus, gravitation, entropi, kärlek, ångest, söndagsstek, färgen beige, fysisk smärta, moln, vänskap. Allt utom 0°K är värt att uppleva. Saker har bara värde om de kan försvinna och/eller förändras.

Så länge liv finns, finns ett värde. Det som finns på jorden är det enda liv vi vet existerar. Det kanske finns svavelbaserade utomjordingar i Andromedagalaxen. Det kanske finns gasbaserade livsformer som inte kan förstå begreppet intra-artbaserade strider (svenska är svårt ibland) på Jupiters månar. Men tills vi vet att liv kan existera utanför världar med syre i luften och flytande diväteoxid på marknivå måste vi ta hand om de enda livsformer vi känner. Försvinner livet försvinner meningen med livet.

Fotnot: Detta inlägg började med tanken att jag skulle motivera mitt nyårslöfte om att skänka alla mina strumpor till välgörenhet och köpa ~50 par nya i uniform modell. För att jag är less på att sortera dem efter tvätt. Men, som tidigare skrivet ovan, bloggen heter Hajna Svamlarn av ett skäl.

Om sandlådan och skitungar

Mänskligheten är ung. Jag uppskattar oss vara runt 2-3 år, i mognadsgrad. Vi har precis börjat se att världen kanske är större än oss. Vi har precis börjat kunna kommunicera, upptäcka, tänka. 

Därför kan jag inte vara arg på oss för våra brister. Vi skadar världen och oss själva av samma skäl som ett barn skadar myror eller springer med saxar. Ofullständig emotionell och kognitiv utveckling. 

Jag vill uppfostra oss. Men vem skulle kunna se mig som en fadersfigur? Jag är lika ung som alla andra. Vilket barn skulle lyssna på ett annat barn lika mycket som det skulle lyssna på en vuxen? Hur kan jag få andra att vara villiga att höra mina ord? Varför skulle någon annan acceptera en premiss om att jag vet vad som är bäst för hen, när jag själv är precis lika okunnig? Jag är ett barn som vill säga till andra barn hur de ska leva. 

Mänskligheten är samlad i sandlådan. Vi är sura för att unge A och unge B har finare hinkar och spadar. Vi gillar unge C, men vet inte hur vi ska uttrycka det, så vi drar hen i håret. Unge D sitter och storbölar någon meter ifrån oss, men det är inte vårt problem. Hur skulle vi reagera om unge E skakade på huvudet och berättade hur barnsliga vi var? Utan kraftigare argument än ‘Jo hoo då!’? 

Refererar unge E till en högre makt, till exempel föräldrar, kanske hen kan få sin röst hörd. Individer har testat detta förut. De har kallat sig själva profeter. 

Kortsiktigt har det kanske hjälpt. Människor tar in lärdomarna till en viss del. Men efter profeternas livstid skapas religioner. Med religioner skapas maktpositioner. Som missbrukas. Vi får korståg och George Bushar som invaderar meningsmotståndare som äger saker vi vill äga. Allt i de heliga skrifternas namn. 

Jag känner mig som en unge E. Jag ser resten av sandlådan och anser att andra barn är.. barnsliga. Jag vill skaka på huvudet åt dem, säga vad jag tycker. Men jag vägrar elevera mig själv över andra bara för att jag är sugen på att få min röst hörd. Jag vägrar säga att jag säger våra föräldrars ord. Jag vet inte de orden och tänker inte ljuga om det. Jag vet inte ens om vi har föräldrar som har ord att säga. 

Om välvilja och problematiken kring dess implementering

1. Välvilja. 
2. Resurser för att bruka välviljan. 
3. En riktning för välviljan, eller iallafall en rangordning över vart den kan göra mest nytta. 
4. Ett sätt att leverera välviljan som kan accepteras av dem den är riktad emot. 

Jag vet inte vad detta recept bör ha för titel. Jag kan inte ens säga vart jag anser följandet av receptet kommer leda. Men jag kommer spendera resten av mitt liv med att försöka komma fram till de svaren. 

Sen min ångest försvann slutade jag fokusera på mig själv. Jag kom fram till min plats i universum, men det är ett annat ämne som kommer få ett eller flera egna inlägg. Just nu nöjer jag mig med att säga; världen är för vacker för att ignorera. 

Jag vill att alla individer/organismer ska må bra. Medvetandets välmående är det enda värdefulla som finns i detta universum. Jag är redo att dedikera mitt liv åt att förbättra det kollektiva medvetandet. Men hur? Hur kan jag bäst spendera min tid och mina resurser för att uppnå optimal glädjespridning? 

Småskaliga interaktioner med individer är relativt simpla problem. Observera den du är i kontakt med. Vad saknar hen för att känna lycka? 

• Ska du lyssna på hens utläggningar om sina svårigheter i livet? 
• Finns det något hen brinner för men sällan får diskutera? 
• Behöver hen höra hårda ord för att bryta negativa tankespår? 
• Har du någonting du kan undvara som skulle vara av stort värde för mottagaren? 
• Kan du få individen att acceptera din välvilja utan att dess stolthet eller skamkänslor skulle stå ivägen? 

Jag försöker lära mig svaren på dessa punkter. Men i grunden är de sköra. Med ett elakt ord handlar punkterna om manipulation. Vilket är sant. Jag försöker lära mig manipulera folk. För att de ska få bättre liv. 

Ändamålen helgar medlen. Kanske. Jag har en längre period av mitt liv inte hållt med den klyschan. Fortfarande tycker jag inte om den. Men jag lever efter den nu. Jag känner inte att mitt tillvägagångssätt är fel. Men jag kan inte motivera det än. Jag kan inte nöja mig med den ovan nämnda meningen. 

Klyschan är för lätt att missbruka, vilket gör den helt värdelös. Vem säger att mitt ändamål skulle vara bättre än någon annans? Om jag tillåter mig själv tänka så, kan jag då ifrågasätta andra personer som agerar efter det tankespåret? Många gör det, bland högprofilerade människor bl. a Erdrogan, Hitler, Urban II (instigerade det första korståget) och Hillary. Ingen av dem anser/ansåg deras mål är/var dåligt. Ska de då få fortsätta precis som de gör/gjort? Nej, om jag ska kunna motivera mina handlingar för mig själv och andra måste jag finna en bättre förklaring. Svaret kanske kommer komma till mig senare. Jag kommer fortsätta lära mig manipulationens konster. Men jag är redo att avkasta mig lärdomarna om jag kommer fram till att det inte är rätt sätt att gå tillväga. Men om jag drar den motsatta slutsatsen, att det är okej att manipulera för att uppnå mina mål så är det en oumbärlig färdighet att bemästra. 

När jag väl lyckas motivera mitt beteende kommer jag sätta fokus på andra mål än de i min direkta närvaro. Jag vill idka välvilja i större skalor. Hur stora jag kan uppnå beror helt på hur jag väljer spendera mina resurser och hur bra jag blir på att styra mottagarna att använda resurserna på bästa sätt. 

Jag har ingen aning om hur jag skulle utveckla en metod för att sprida lycka till fler än de jag stöter på i min livstid. Men lyckas jag inte finna ett tillfredsställande svar på om mitt tillvägagångssätt när jag hanterar individer är okej spelar det ändå ingen roll. Jag skulle inte kunna göra någonting av värde om jag framstod som falsk i mina handlingar. Då kan jag lika gärna leva för mig själv. 

Om juice-reklamer och religioners brister

‘Det finns bara en relation som håller livet ut. Den till dig själv. Ta hand om dig. Drick ProViva.’
Detta är vad som är problemet med oss. Vi vill må bra, vi vill vara lyckliga. Vi vet inte hur, dock, så vi vänder oss till vad som helst som lovar en simpel förklaring hur. Jag har inget emot ProViva, det är gott. Säkert inte onyttigt heller. Men att dricka det räddar inte min relation gentemot mig själv. Det räddar tillverkarnas levebröd enbart. 

I större skala återfinns samma problem. Till exempel, historierna om Jesus vill beskriva en kärlek riktad mot allt. Jag tycker det är ett bra sätt att tänka. Det är dock inte lätt för ett mänskligt sinne att byta tankespår i en sån grundläggande skala. Så vi behöver konkretare riktlinjer. 

Typ:

• Acceptera endast en gud. 
• Dra till Jerusalem, skrik ‘Deus vult!’ och slakta de som inte tror som du. 
• Förtryck homosexuella.
• Angrip vetenskapsmän som visar andra världsbilder än de som återfinns i dina heliga skrifter. Som att jorden är rund. 
• Bränn kvinnor som besitter läkande kunskaper eller ovanliga beteenden. 

Budskapet från ProViva-reklamen är klokt. Fram tills det blev en reklam för deras produkt. Budskapet från kristendomen är klokt. Fram tills det blev en religion. Denna problematik är inte unik för juice-reklamer eller kristendom. Den finns överallt. Den har alltid funnits. 

Vi är inte redo att må bra. Vi låter maktbegär och girighet korrumpera samtliga budskap. 

Detta är ett ämne jag grubblat över ett tag. Jag har förklarat knappt 5% av mina tankespår med detta inlägg. Räkna med fler inlägg om ämnet i framtiden. 

Om intelligens och biologisk vs. teknisk programvara

Vi är intelligenta varelser. De intelligentaste vi känner iallafall. Men vad innebär det? 

I sin grundform är det att se mönster, har jag hört. Ta in olika informationer, bedöma vilka, om några, relationer informationerna har och slutligen förutspå utifrån det hur relaterad men okänd information ska se ut. Precis som ett IQ-test är utformat. 

Datorer är bättre på att räkna ut sambanden än oss. Enormt mycket bättre. Vi kan kalla våra telefoner och skärmar för ‘smarta’, men än har jag inte hört någon kalla något olevande verktyg för ‘intelligent’. Så det måste finnas något mer. 

Datorer är också bättre än oss på att minnas informationen den processat. Det kan inte vara det. 

Kvar finns kapaciteten att applicera sambanden på andra områden. ‘Förstå’ hur sambanden kan användas i andra situationer. En dator kan försöka, men ju fler variabler i ekvationen desto tyngre blir det för den. Den vet inte vilken information den kan sålla bort. Vilken information som är relevant i den nya situationen. 

Som schack. Människor vs. Datorer är en ganska jämn kamp inom schackspel. Jag vet inte vem som leder nu, men att vi ens har en chans mot datorer, med sina överlägsna attribut, betyder ändå något. Skälet är att vi kan välja att sortera bort drag som vi vet inte hjälper oss. Vi kan fokusera på de drag vi vet är potentiellt värdefulla. Datorn måste beräkna samtliga drag för att bedöma huruvida de är av värde. 

En annan sak: Om du likt jag är en språkpolis ryste du nog till av ordet intelligentaste i början av inlägget. Men du förstår vad jag menar med ordet iallafall, om än det inte går att finna i en ordbok. En dator hade bara dragit en röd linje under ordet och inte kunnat dra likhetstecken mellan det och ‘mest intelligenta’. En dator hade inte förstått, om ingen lagt in just en sån regel i dess programmering. 

Är skillnaden mellan oss och datorer att vi kan se bortom våran programmering? Kan vi ens det? Om DNA är vår programvara kan vi det. Annars vore identiska tvillingar identiska i alla former.

.. 

Jag tror inte jag kommer komma någon vart med detta tankespår längre. Frågan är ställd på fel sätt. 

Om reglers bakgrund och mänsklighetens natur

Jag stötte på en intressant mening medan jag läste en plojmanga. Klockan 3 på en tisdagsmorgon. Som man brukar. Beslöt mig för att blogga en analys av den meningen, nu direkt. Som man brukar. Syftet med citatet var att förespråka anarkins värde. Jag väljer att se på det i motsatt riktning. 

Regler finns inte till för dig. De finns till för de som skapade reglerna. 

– Denpa Kyoshi av Azuma Takeshi

Reglerna, normerna och kutymen vi lever under i dagsläget är ingenting som vi själva bestämt. Inte ens de som bestämmer nu har bestämt dem. Många, den stora majoriteten t. o. m., av aktuella regler sattes långt innan den nuvarande äldsta personen vid liv var född. Typ:

• Försök låta bli att slakta varann. Vi är inte särskilt bra på den punkten. Individer får absolut inte ta andras liv, men stater och regeringar fattar beslut om det från fall till fall. 
• Håll helst tassarna borta från andras grejer. Inbrott och stölder rynkar de flesta näsan åt. Regler för vilka resurser som de som redan har resurser får snatta är luddigare. 
• Rang finns, respektera den. De med rang brukar göra allt de kan för att behålla den, så bryter någon mot denna regel måste hen oftast vara redo för rejäla mothugg.
• Ljug inte. Vanliga människor som bryter mot detta slutar vi lita på. Människor med makt ges chanserna att bli presidenter och ministrar. 

Avkomman/efterträdarna till de som satte dessa grundregler känner inga starka behov av att anpassa systemet, reglerna gäller inte dem i samma utsträckning. Inte för att jag anklagar dem för någonting. Vilken rimlig mänska skulle frivilligt binda fast sig själv för att ens föräldrar bundit andra? 

En vit man i 1800-talets USA kunde sympatisera med slavarna hans föräldrar köpt. Men att klandra den mannen för att han själv inte väljer bli slav när hans föräldrar överlämnar ägorna är inte lätt att motivera. Orimligt till och med. 

Så att be de med makt undersätta sig reglerna som finns för vanligt fotfolk går starkt mot deras natur. Det hade gått emot våran natur om det var vi som satt i den sitsen. Vi är alla operfekta varelser. 

Ingen ska i någon form kunna stå ovan reglerna våra föräldrar satt åt oss. Finns det undantag för någon tappar reglerna helt värde. Om jag ska straffas för att mygla med skatt ska precis vem som helst annars också göra det. Oavsett om personen har resurser. Tre alternativ för hur världen kan utvecklas från vår position:

1. Vi fortsätter som vi gör i dagsläget. Vissa regler gäller vissa. De som drar de korta stråen kommer ha permanent sura miner då de inte kan låta bli att jämföra.
2. Anarki. Ingen följer några regler alls. Lidande, död och allmän sorg skulle vara vanligt. Men livet vore iallafall rättvisare.
3. Herrarna med höga hattar underkastar sig samma regler som de kräver att andra ska följa. Regler har värde och en rättvisa fler kan skriva under på kommer uppstå. 

Jag säger ‘fler’ och inte ‘alla’. Jag tror det är omöjligt att uppnå en äkta rättvisa alla kommer känna sig nöjda med. Vilket i sig är bra. Blir vi nöjda stagnerar vi. Vilket inte är bra. Det luktar dock som ett nytt område jag får hobbyfilosofera om i framtiden. 

Avslutningsvis: Hur kan man få de med makt att underkasta sig samma regler som de utan? Jag har inget svar på det. Inte ens ett förslag. 

Om konsten att inte framstå som en besserwisser

Om man har ett budskap man vill förmedla, hur är bästa sätt att gå tillväga?

Låt oss ta klimatpåverkan som exempel. Jag är av uppfattningen att växthusgaserna potentiellt kan göra Jorden lika svårbebodd som Venus. Venus har fullt med dylika gaser som värmer planeten. Det är för varmt på Venus för att vatten ska kunna existera. Därav kan inga (av mänskligheten kända) mikrober leva där för att ta itu med gaserna som hindrar värme att lämna planeten. Därför kan inte vatten bildas. Moment-22, typ. 

Mänskligheten har mött stora svårigheter förut. Pest. Krig. Kärnvapen. Jordbävningar och tsunamis. Vulkanutbrott. Bly i luften. Asbest. Varierande grader av problem varav vissa potentiellt skulle kunna utrota vårt släkte. 

Detta problem vi möter nu är dock större än bara våran överlevnad. Allt liv vi vet om riskerar dö ut. Det kommer inte finnas nog ettriga bakterier för att överleva på Jorden. DNA kommer försvinna som begrepp. 

Växthusgaserna snöbollsökar i mängd, snabbare än vad vi kunnat mäta skett tidigare. Det kanske inte är vårt fel, något vissa har till ursäkt. Jag säger det inte är relevant huruvida vi orsakar problemet elle ej, vi vet att det händer, vi vet vart det kommer leda och vi vet vad vi kan göra för att bromsa, till och med vända, trenden. Är det inte vår skyldighet som ända ras med kapacitet att motverka detta faktiskt ser till at motverka detta? 

Och som ett brev från DHL (inte posten)  upptäcker jag hur pretentiös jag låter. Jag känner starkt att vi måste se längre än våra korta näsor, men att säga åt folk att bättra sig är ett utmärkt sätt att se till att bli ignorerad på. 

Dessutom, vem fan är jag som tror sig ha rätt att berätta för folk vad de gör fel? Jag är ingen vetenskapsman. Jag är ingen guru. Jag är inte ens en finansmagnat som kan locka folk med pengar. Om jag försöker övertala någon om att klimat är ett problem kan de fråga mig varför de ska lyssna till mina ord och inte, t. ex Ted Nugent, så har jag inget bra svar. 

Om norska eloger till skor och varför de är värdefulla

Bare Egil Band – Sko.

Jag älskar den låten. Den är på norska, så jag var tvungen kolla upp lyriken för att uppfatta det den förmedlar. Nu tror jag jag har koll, och ska på ett, enligt seden, mycket bristfälligt manér försöka förklara varför.

Den handlar om skor. Inget annat. Ett utdrag:

”Sko kan man bruke til mye
Helt fra de er nye
Man kan løpe, gå og snike
Ingen sko er like”

Det finns inga dolda budskap. Det är inte en metafor för Kinas klimatpolitik eller vardagsrasismens framfart. Det är en låt om tacksamhet gentemot något så självklart för oss som fotbeklädnader. Kan man älska skor så mycket att man gör en låt om dem, finns det då en gräns för vad mer man kan älska?

Fast, det är klart, det finns en stor risk att artisten gjorde låten som ett skämt. Högst troligt.